hmm vet inte hur jag ska få ut mig alla mina tankar. en del av dem är nog alldeles för privata och känsliga för att kunna ta upp inför massa läsare. men jag har insett en sak. jag har kommit till ett kapitel i mitt liv där jag förstår att hata folk och stör sig på dom inte får en att må bra. att skaffa sig ovänner skadar ingen annan än sig själv.

jag har skaffat mig otroligt mkt ovänner hit och dit. till en början har det vrait smutskastning, skitsnack, fula ord, och allmänt störande bara. dock är det inte alltid så jag känner? jag kan aldrig hata en person jag en gång älskat. kärleken finns väll alltid kvar skulle jag tro. om det var någonting bra dvs. om det var en vänskap/kärlek att kämpa för och lita på...

jag har kommit till den punkten att jag inte hatar någon. jag tycker ingenting! jag lever endast mitt liv. försöker bygga upp det på bästa möjliga sätt. jag ser allting som händer som en mening till det. det kanske är så att man ska vara vän med en del. medans andra är det inte meningen att vara vän med. vi kommer alltid hitta nya vänner vart än vi kommer. vi kommer alltid upptäcka vilka som är äkta och vilka som inte alltid kommer stå vid våran sida.

vi kommer alltid bli påminda om vilken vänskap som håller och vilken som brister i sin omtid... livet kommer alltid vara jävligt kompliserat. det kommer alltid passera medgångar och motgångar. vi kommer alltid göra dumma och fel val i vårt liv...

av mina tidigare misstag och brister kan jag endast lära av dem. tacka alla idioter som fått mig på andra spår. tacka alla som stått upp för mig. och även tacka alla som låtit mig sjunka ner till botten för att förstå! utan mina misstag hade jag aldrig varit den jag ÄR idag. jag hade aldrig haft dem erfarenheterna av vad som faktiskt kan hända om du inte tar tag i saker och ting som du vill ha kvar. om jag inte hållit på att missta det en gång tiden. jag hade heller inte funnit dem vänner om vi inte genomgått en hård motvind tillsammans. för att bli så pass starka vi är idag tillsammans. jag menar det har inte alltid vart lätt!

jag hade aldrig stått min mamma så pass nära om hon inte en gång stått och skrikigt på mig att jag ska ta hjälp för att prata ut. jag hade heller alrig nått det liv jag har idag om jag inte tagit tag i det för snart ett och ett halvt år sen. då jag för första gången berättade allt om mig själv och mitt riktiga jag för en psykolog. hon fick mig på fötter igen.

och jag hade aldrig insett vad som skadar och hur det känns att man är mänsklig om jag aldrig träffat på han som sårat och fått mig många gånger att gråtit. han som fått mig att känna en tung sten i hjärtat många mornar..


men utan alla dessa saker som fått en att gå på grund. så hade jag aldrig vart den jag är idag. jag hade aldrig haft orken att kämpa för att få det liv jag tillslut vill nå! jag vill inte stanna här, jag är absolut inte färdig med alla krossade kärleks affärer eller dumma misstag eller idiotiska val i mitt liv. jag har mycket kvar att uppleva. innan jag är den jag vill bli. stark och oslagbar!

det kommer ta tid. men istället för att ångra alla dumma saker jag gjort i min ungdom, så ser jag det som ett nytt steg i min framgång. ett nytt sätt att lära av sina misstag! att ångra är dumt.. att ta fördel av det man gjort är nyttigt!

jag lever mitt liv. tar ansvar för mina brister och fel jag gör. och slänge jag gör det kommer jag längre i min tid att mogna och tillslut bli vuxen. förmodligen full lärd av vad som händer efter vissa val här i livet. och varna mina barn för precis samma sak som jag blev varnad för. men ändå gjort. jag har tänjt alla mina gränser. kanske för mycket. men huvudsaken är att man tar lärdom om det och bygger upp sitt liv på erfarenheter!