jag hatar känslor, ja hatar att inte veta hur man ska göra.. jag vet inte vad det är! jag vill men kan inte glömma. det sitter fär långt in i hjärtat. jag säger mig själv varje dag - nej det är fel! glöm nu, gå vidare! men i min ensam när jag går på vägen eller ligger i sängen så kommer verkligheten ikapp mig, jag saknar det, jag vill ha tillbaks det. jag är fortfarande lika svag.. jag har inte gått vidare, jag sitter fast där du lämnade mig. bara det att det blivit mer vant och därför känner jag det inte på samma sätt som i början!

jag försöker varje dag, tro inget annat! jag vill inte känna såhär, men det är svårt. för jag kommer inte loss från dig. oavsett om jag tror det ibland. du var och är någonting jag behöver. du får mig att bli glad, varm och uppspelt. om jag bara kunde förklara för dig, men jag tror inte du skulle förstå..